nyttiga saker riktigt grundligt, och jag tar mig friheten att tycka, att det är bra mycket bättre än att fuska igenom en hel hop lärda saker och inte kunna något riktigt.
— Jag försäkrar dig, onkel, att jag var ansedd för en mycket skicklig flicka i skolan, och jag lärde allt vad som förelades mig. Luly och jag voro de förnämsta i hela skolan, och vi fingo i synnerhet beröm för vår franska och musik och ritning, och sådant där, sade Rosa, litet sårad av onkel Alecs anmärkningar.
— Vad hör jag! Men om din franska grammatik inte var bättre än din engelska, så får jag tillstå, att berömmet just inte var så väl förtjänt.
Detta var en av doktor Alecs käpphästar, och Rosa började frukta att han skulle skena av i full fart, men han tyglade sig snart och gav hennes tankar en annan vändning i det han upptog en väl späckad plånbok och sade:
— Onkel Mac har överlämnat alla dina affärer i mina händer nu, och här är din månadspenning. Du för väl dina små räkenskaper själv, förmodar jag?
— Tack, onkel! Ja, onkel Mac gav mig en hushållsbok, när jag kom i pensionen, och jag skrev alltid upp mina utgifter, men jag fick dem aldrig att gå ihop, ty siffror är inte min svaga sida, och räkning har jag aldrig varit skicklig i, sade Rosa och började att gräva i pulpeten efter en liten slarvig bok, som hon blygdes att visa, när hon slutligen fann den.
— Nå, men eftersom siffror är något ganska viktigt för de flesta människor och du troligen får mycket att hålla reda på endera dagen, vore det då inte klokast att du genast började och lärde dig taga vara på det lilla, innan de stora summorna komma och sätta myror i huvudet på dig?
— Jag trodde, onkel, att du skulle åtaga dig allt det där bråket och hålla reda på »de stora summorna», som du uttrycker dig. Behöver jag bry mig om det? Jag tål verkligen inte siffror.
— Jag skall sköta dina affärer, tills du blir myndig, men jag vill, att du skall lära dig förstå hur din förmögenhet förvaltas och därigenom bli mindre beroende av andras redbarhet.
— O, onkel! Tror du inte, att jag skulle anförtro dig miljoner och biljoner, om jag hade dem? ropade Rosa, retad vid blotta hänsyftningen på en dylik misstanke.
— Jo, det tror jag, men jag skulle kunna råka i frestelse. Det händer ganska ofta med förmyndare, så det är allt bäst att du har
