ögonen på mig, och för att kunna det måste du lära dig allt vad som angår affärer, svarade onkel Alec och slog upp sin egen ordentliga anteckningsbok.
Rosa tittade i den över axeln och såg därefter på sin egen med en suck av förtvivlan.
— Onkel, när du summerar ihop dina utgifter, händer det då någon gång, att du upptäcker, att du har mera pengar än du hade från början?
— Nej, jag upptäcker vanligen, att jag har bra mycket mindre än jag hade förut. Brukar du vara besvärad av motsatsen?
— Ja, det är riktigt märkvärdigt, men jag kan aldrig få det att gå ihop ordentligt.
— Kanske jag skulle kunna hjälpa dig? började onkel Alec i i en helt vördnadsfull ton.
— Ja, det vore visst bäst, ty då jag får lov att föra räkenskaper, så är det väl så gott, att jag börjar på rätta sättet. Men, snälla onkel, skratta inte åt mig! Jag vet, att jag är mycket dum, och det är en skam, att min bok ser ut på detta vis, men det var mig alldeles omöjligt att få siffrorna rätta. — Och därmed lämnade hon honom helt ängslig sina små besynnerliga anteckningar.
Det var bra snällt av onkel Alec att han inte skrattade däråt, och Rosa kände sig helt tacksam då han sade:
— Kronorna och örena ha råkat bli litet blandade om varandra. Kanske om jag skiljer dem åt, få vi det att gå ihop mycket bra.
— Är jag en rik flicka, onkel? frågade Rosa plötsligen, under det han höll på att kopiera en kolumn siffror.
— Jag skulle snarare anse dig för fattig, då du behöver låna femtio öre.
— Det var ditt fel, som glömde att ge mig min månadspenning. Men allvarsamt, onkel, blir jag verkligen rik med tiden?
— Ja, jag fruktar det.
— Varför fruktar du, onkel?
— För mycket pengar äro inte bra.
— Men jag kan ju skänka åt andra, och det tycker jag är det roligaste man har av att man är rik.
— Det gläder mig att du tänker så, ty du kan verkligen göra mycket gott med din förmögenhet, om du lär att använda den rätt. — Kom nu och läs litet för mig; mina ögon äro trötta, och det är så behagligt att sitta här framför brasan, när regnet öser ner