— Det skulle egentligen vara flera båtar och inga tält. Jag kan undra var fångarna äro?
— Se här äro spår av dem, sade doktor Alec och visade på en mängd fiskhuvuden och stjärtar, som lågo kringströdda i gräset.
— Och se där ännu flera, sade Rosa skrattande och pekade på en scharlakansröd hög av något som liknade stora humrar.
— Vildarna hålla troligen på att förtära sina offer. Hör du inte ett sådant skrammel med knivar i det där tältet?
— Vi borde krypa fram och titta! Robinson var ju alltid försiktig och Fredag så rädd som en hare, tillade Rosa, som fortfarande var med om skämtet.
— Men denne Robinson ämnar slå ner på dem som åskan, utan att fråga efter följderna. Om jag blir dödad eller uppäten, så tar du bara korgen och skyndar ned till båten; där finnas förråd tillräckliga för din återresa.
Och därmed smög sig onkel Alec fram till tältets öppning, slungade in byltet, så att det föll ned liksom en bomb och ropade med dundrande stämma:
— Rövare, giv eder godvilligt!
Ett krasande, ett skrik och ett skallande skratt, och så kommo vildarna utrusande, väpnade med knivar och gafflar, kycklingben och tennbägare, och överföllo därmed den objudne gästen, vilken de hanterade rent av obarmhärtigt, under det de ropade:
— Ni har ju kommit alldeles för tidigt! Vi äro ännu inte halvfärdiga! Var är Rosa?
— Här är jag, svarade en röst, halvkvävd av skratt, och Rosa visade sig, sittande på en hög simbyxor av röd flanell, vilka hon hade tagit för humrar, och dit hon handlöst kastat sig i ett utbrott av skratt, då hon upptäckte att kannibalerna voro inga andra än hennes muntra kusiner.
— Ni otäcka pojkar, som alltid komma över mig så där på något lustigt sätt! Och jag låter också alltid narra mig, därför att jag inte är van vid sådana puts. Onkel är inte en bit bättre än de andra. Men det är i alla fall förtjusande roligt alltsammans! sade hon, när alla gossarna, halvt bannande, halvt välkomnande och mycket roade åt den dubbla överraskningen, samlats omkring henne.
— Det var inte meningen att ni skulle komma förrän på eftermiddagen, och mamma skulle vara här och ta emot er. Allting är i en röra nu, utom ert tält; det gjorde vi allra först i ordning, och där
