och deras glada röster nådde tant Jessies öron, långt innan hon ännu varseblev dem.
I samma ögonblick båten kom i sikte, hissades Holmens flagga, och alla sjömännen hurrade muntert, vilket de gjorde vid alla möjliga tillfällen, som äkta unga amerikanare. Denna välkomsthälsning besvarades med viftandet av en näsduk och ett gällt: »Hurra, hurra, hurra!» från den lilla sjömanspojke, som utgjorde hela besättningen och stod i fören och svängde sin hatt helt morskt, under det den moderliga handen höll hårt i honom bakifrån.
Med gammal erfarenhet av att pojkar alltid äro hungriga, föreslog tant Jessie snart att supén skulle intagas och började, med ett ofantligt köksförkläde framför sig och en av Archies gamla hattar på huvudet, ställa den i ordning. Rosa hjälpte henne och bemödade sig att vara lika behändig som Phebe, ehuru det besynnerliga bord hon skulle duka gjorde att det ej var någon lätt sak.
— Aldrig hade jag kunnat tänka, att det skulle vara så roligt att diska! sade Rosa, då hon efter supén satt i en båt och sköljde fat och tallrikar i sjön samt sedan helt behagligt vaggade, medan hon torkade dem.
— Vad Phebe skulle tycka om detta! Det var underligt, att onkel inte lät henne följa med.
— Jo, jag tror visst han försökte, men Dolly var så fnurrig och sa, att hon omöjligt kunde undvara henne. Ja, det var riktigt tråkigt, att hon inte kom med, ty vi tycka alla så mycket om henne, och vad hon skulle sjungit och kvittrat sen, tror du inte det?
— Hon borde väl ha en glad dag såväl som vi andra, Det är inte rätt, att hon skall vara utesluten.
Långt efter det de övriga somnat, låg Rosa ännu vaken. Hon kunde omöjligt få en blund i sina ögon för allt det ovanliga, som omgav henne, och för en tanke, som runnit henne i sinnet.
Hon hörde på långt avstånd hur stadens klockor slogo tolv; en klar stjärna blickade likt ett milt öga in genom öppningen på tältet, och vågornas sakta plaskande tycktes uppmana henne att komma ut. Tant Jessie låg försänkt i djup sömn, med Jamie, hopkrupen som en kattunge, vid sina fötter, och ingendera rörde sig när Rosa insvept i en schal smög sig ut för att se, huruledes världen tog sig ut i midnattstimmen.
Hon fann den härlig och satte sig ned på en klippa för att njuta av hela sitt hjärta med den rena och ädla känsla, som tillhör hennes ålder.
5. — Rosa.
