Lyckligtvis upptäckte henne doktor Alec, innan hon ännu hunnit ådraga sig en förkylning. Han kom nämligen ut i avsikt att draga bort gardinen för öppningen på tältet och därigenom få in litet frisk luft, då han varseblev den lilla figuren, som satt där uppkrupen i månskenet. Som han ej var rädd för spöken, närmade han sig sakta, och då han såg att hon verkligen var fullt vaken, sade han, i det han lade handen på hennes lockiga huvud:
— Vad gör min lilla flicka här?
— Njuter av den sköna natten, svarade Rosa, utan att bli det ringaste förskräckt.
— Jag kan undra vad hon tänker på, var det är som gör hennes blick så allvarlig?
— Den historia, du berättade, om den ädle sjömannen, som överlämnade sin plats på den räddande timmerflotten åt den gamla kvinnan och gav den sista vattendroppen åt det stackars barnet. Människor, som göra uppoffringar bli väl mycket älskade och beundrade, bli de inte det, onkel? frågade hon helt tankfull.
— Jo, om det är en verklig uppoffring, av själ och hjärta. Men många av de största uppoffringarna bli aldrig kända och vinna intet bifall. Detta minskar visst icke deras värde, ehuru det kanske gör dem litet svårare, ty vi tycka ju alla om deltagande. — Och doktor Alec drog en djup suck av undergivenhet.
— Se så ja, gör nu den uppoffringen, att du går och lägger dig, annars blir säkert min flicka sjuk i morgon, och då skola nog tanterna säga att det inte var bra för henne att ligga i läger.
— Ja, jag går nu. God natt, onkel! och med en slängkyss försvann spöket, och onkel Alec promenerade ännu länge på stranden och tänkte på några av de av ingen anade uppoffringar, vilka gjort honom till vad han var.
TIONDE KAPITLET.
En uppoffring.
Det blev verkligen, som Charlie hade förutsagt, »storartade tillställningar» på Holmen dagen därpå, och Rosa deltog i allt med en iver som om hon föresatt sig att så mycket som möjligt njuta av varje minut.
