gonsin bevittnat; och då representationen slutade med en stor balett av invånarna från Fidjiöarna, vilkas barbariska skrik jagade fiskmåsarna på flykten, då fann hon icke ord for att uttrycka sin förtjusning.
Efter att i solnedgången ånyo ha simmat omkring en stund på vattenytan tillbragte de en angenäm afton bland bergen och åsågo, huruledes de med lyktor försedda ångarna begåvo sig ut till havs samt huru lustbåtarna seglade in i hamnen, varefter alla tidigt begåvo sig till sängs, belåtna med sin andra dag i lägret och föresättande sig att riktigt sova ut, för att hur tidigt som helst vara beredda till morgondagens festligheter.
— Archie, bad inte onkel dig ro hem efter färsk mjölk och något annat, vad det var?
— Jo, varför frågar du det?
— Snälla du, låt mig få följa med! Jag har något mycket viktigt att uträtta; du vet att jag blev bortförd i en sådan brådska, viskade Rosa helt förtroligt till Archie, då hon sade godnatt till kusinerna.
— Ja, mer än gärna för mig, och jag gissar, att Charlie lär väl inte ha något däremot heller.
— Tack ska du ha. Kan jag lita på, att du bistår mig i morgon, när jag ber om lov därtill, och att du inte säger ett ord därom förrän då, utom till Charlie. Lova mig det! bad Rosa med en sådan iver att Archie intog en teatralisk ställning och med mycken patos deklamerade:
— Jag svär vid denna måne, som övergjuter himmel och jord med sitt sken!
— Tyst, det är bra! God natt nu! svarade Rosa och begav sig mycket belåten till sitt tält.
— Hon är en liten underlig flicka, tycker du inte det, prins?
— Hon är en liten söt unge, tycker jag. Jag är riktigt förtjust i henne.
Rosa, som hade mycket god hörsel, hade uppfångat båda anmärkningarna, och hon sade till sig själv, i det hon inträdde i tältet, med en min av sårad värdighet:
— Liten unge, gudbevars! De där pojkarna tala alltid om mig som om jag vore ett litet barn. Nå, jag hoppas att de skola behandla mig med mera aktning efter morgondagen.
Archie bistod henne verkligen morgonen därpå, och hennes
