— Jag slår vad om vad som helst, att hon inte håller ut hela dagen, utan att vi få se henne komma sättande hit över bäst det är, sade Charlie. Och de övriga voro så benägna att dela denna tanke, att de tröstade sig över saknaden efter den tillämnade drottningen vid dagens fest med hoppet att hennes frånvaro ej skulle bli långvarig.
Men timme efter timme förflöt, utan att något tecken visade sig från balkongen, ehuru Phebe, som ej ville övergiva hoppet, icke kunde taga sina ögon därifrån. Ingen förbifarande båt medförde rymmerskan, ehuru så många längtansfulla blickar med iver sökte efter de ljusa lockarna under alla runda hattar; och till slut sjönk solen ned i havet, utan att någon Rosa visat sig.
— Nå, hon kan då åtminstone inte undgå att se fyrverkeriet, om hon inte är nötaktig nog att tro, att hennes ädelmod bjuder henne att stänga in sig i en mörk skrubb och låta bli att se hitåt, sade Archie, som var litet förargad över Rosas visade otacksamhet.
— Vårt kan hon nog se förträffligt, men hon kommer att gå miste om det stora på kullen. Men kanske när allt kommer omkring att pappa alldeles har glömt bort dem, bifogade Steve, avbrytande den harang Mac hade börjat angående forntidens festligheter.
— Ja, jag försäkrar att vad mig vidkommer, så vore det en bra mycket skönare syn, om jag fick se henne komma hit än att se det grannaste fyrverkeri som nånsin givits, sade Phebe, som hela tiden grubblade på att rymma på en av båtarna, om hon bara kunde komma åt.
— Låt saken ha sin gång; om hon kan motstå den lysande inbjudning vi sända henne, är hon en hjältinna, sade onkel Alec, med en hemlig önskan, att hon ej skulle kunna det.
Emellertid hade Rosa tillbragt en stilla, arbetsam dag. Hon hade hjälpt Dolly passa upp på tant Peace och med fasthet tillbakavisat tant Plentys försök att få henne att vända åter till den sälla ön.
Det var påkostande på morgonen att komma in ifrån den glada världen därute, där flaggor vajade och kanoner dundrade och alla beredde sig på en festlig dag — det var mycket påkostande då att komma in och diska koppar och fat, under det att Dolly brummade och tanterna jämrade sig. Det var mycket påkostande att se dagen förflyta, att veta hur angenäm varje timme skulle vara därborta, och att ett enda ord från henne kunde föra henne dit hon av hela sitt hjärta önskade komma. Men det mest påkostande av allt var när aftonen kom, tant Peace sov, tant Plenty hade ett besök i för-
