maket, Dolly stod i porten och såg på grannlåten och det ej fanns annat att göra än att sitta ensam på balkongen och se på, hur de granna raketerna ifrån Holmen, kullen och staden stego upp mot skyn, att lyssna på musiken och att se båtarna, lastade med glada, festligt prydda människor, fara fram och tillbaka.
Då — det måste vi bekänna — då skymdes de blå ögonen av en och annan tår, och en gång när en mycket grann pjäs uppsläpptes och upplyste Holmen, så att Rosa tyckte sig se tälten, då böjde hon det lockiga huvudet ned mot räckverket och viskade:
— Jag hoppas ändå, att där är någon som önskar, att jag vore med!
Tårarna voro dock redan alldeles försvunna, och hon satt och såg på, hur Holmen och kullen liksom svarade varandra med raketer och alla möjliga grannlåter; hon log vid tanken på hur bråttom gossarna måtte ha för att kunna underhålla en så livlig tävlan, då onkel Mac kom inträdande till henne och brådskande sade:
— Se så, barn, ta på dig din krage eller pelis eller vad du kallar det, och följ med mig. Jag kom för att hämta Phebe, men tant Plenty säger att hon redan har farit, och därför vill jag ha dig i stället nu. Jag har Fun med mig nere i båten, och du måste följa med oss och se på mitt fyrverkeri. Du skall veta att jag har tillställt det enkom för din skull, så du får lov att se det också, annars bleve jag bra narrad.
— Men onkel … började Rosa, med en känsla att hon kanske borde neka sig även denna skymt av glädje.
— Jag vet, min vän, jag vet allt; tant har talt om det för mig. Men nu är det ingen, som behöver dig så väl som jag, och därför får du lov att följa med, sade onkel Mac, som tycktes mycket ivrig att komma därifrån, men dock var ovanligt vänlig.
Och så följde Rosa med och fann den lille kinesen med en grann kulört lykta väntande på att få hjälpa henne stiga i båten; och hon var nära att kvävas av skratt, då han på sin brutna engelska bjöd till att uttrycka sina känslor.
Klockorna i staden slogo nio, när de kommo ut ur viken, och fyrverkeriet på Holmen tycktes vara slut, ty inga raketer besvarade det sista romerska ljuset, som strålade på kullen.
— Vårt fyrverkeri är slut nu, kan jag se, men de fortfara från flera håll i staden. Ack så vackert det är! sade Rosa, svepande kappan omkring sig, och betraktade scenen med tankfullt intresse.
