och mamma tycker också att hon är en ovanligt förståndig flicka, om hon också inte har så stora kunskaper. Så du behöver alls inte morska dig så, Charlie, fast du är en lång drasut, ty Rosa tycker mera om Archie än om dig. Hon sa att det gör hon, därför att han bemöter henne med aktning.
— Nej se på sprätten, han ser så arg ut som en retad tupp. Men var inte så rasande, min gosse, för det tjänar till rakt ingenting. Det är ju helt naturligt, att alla människor tycka mest om chefen; det måste de göra, och jag ska minsann lära dem, jag, om de inte göra det! Lugna dig därför nu, min pojke lilla, och laga att ditt eget uppförande blir litet mera oklanderligt, innan du överfaller annat folk med förebråelser.
Sålunda talade prinsen med stor värdighet och mycken godmodighet, under det Archie helt belåten log över sina kusiners goda tanke om honom, och Steve lugnade sig i medvetandet av att ha gjort sin skyldighet som kusin och broder.
Då de ej kunnat draga sig undan utan iögonenfallande brådska, stannade de kvar, då Rosa kom in i rummet och slog sig ned vid sybordet utan att yttra ett ord. Det var riktigt löjligt att se de blickar, som de tre långa pojkarna kastade på den lilla varelsen, som satt där helt lugn och trädde en grön silkesända på nålen. De ville alla så gärna säga något som uttryckte deras ånger, men ingen av dem visste hur han skulle börja, och det syntes tydligt av det högtidliga uttrycket i Rosas ansikte, att hon tänkte bibehålla sin värdighet, tills de vederbörligen förödmjukat sig. Tystnaden började bli tryckande, då plötsligt Charlie, som var van att slingra och reda sig ur kinkiga belägenheter, kastade sig på knä framför Rosa, slog sig för bröstet och sade i en ton av förtvivlan:
— Av barmhärtighet, förlåt mig för denna gång, och jag skall aldrig göra så mera!
Rosa hade svårt att hålla sig allvarsam, men det lyckades henne dock, och hon svarade med mycken värdighet:
— Det är Mac du skall be om förlåtelse, inte mig. Ty mig ha ni inte gjort något ont, men honom är jag rädd att ni skadat mycket med den starka dagern och allt bråket och ert prat om saker, som blott plåga och oroa honom.
— Tror du verkligen att vi gjort honom sämre, Rosa, frågade Archie med oro, under det Charlie med låtsad förtvivlan kastade sig raklång på golvet.
— Ja, det tror jag visst, ty han har fått en förfärlig huvudvärk,
