— Det gläder mig, att du tycker detta, fastän jag är en sådan »liten besynnerlig höna!»
Vid denna bitande anmärkning måste prinsen dölja sitt ansikte av blygsel. Steve däremot höjde sitt huvud i det stolta medvetandet, att detta hugg ej var ämnat åt honom. Archie skrattade, och Rosa, som såg hur ett skälmaktigt blått öga tittade fram emellan de bruna händerna, gav Charlie ett vänligt nyp i örat, och därmed var fred avslutad.
— Jag skall följa henne hem, ty det börjar bli mörkt, och hon är allt litet rädd av sig, sade Archie, glömmande att han ofta skrattat just åt denna rädsla.
— Det skulle jag tro tillkommer mig, ty det är min bror hon vårdar, inföll Steve, försvarande sina rättigheter.
— Låt oss gå alla tre, det ska hon tycka om, föreslog Charlie i ett anfall av ridderlighet, som smittade de andra.
— Ja, det ska vi, svarade de med en mun, och därvid blev det till Rosas stora förvåning och tysta belåtenhet.
TRETTONDE KAPITLET.
Födelsedagen i Bergshyddan.
Ferierna voro slut, gossarna begåvo sig åter till skolan, men den stackars Mac stannade bedrövad hemma. Han behövde ej mera hålla sig i mörkt rum nu, utan endast begagna blå glasögon, genom vilka han fick en dyster åskådning av livet, som man väl kan tänka sig, ty han kunde ju ej företaga något annat än vandra omkring i mörkret och bjuda till att förströ sig utan att begagna sina ögon. Den, som någon gång varit dömd till detta slags sysslolöshet, vet hur obehagligt det är och kan väl fatta det sinnestillstånd, som en dag kom Mac att i förtvivlan yttra till Rosa:
— Jag säger dig, Rosa, att om du inte hittar på någon sysselsättning eller förströelse åt mig, så skjuter jag mig bestämt för pannan en vacker dag.
Rosa skyndade i sitt bryderi till onkel Alec, och han ordinerade både patienten och sköterskan att i sällskap med tant Jessie och Jamie göra en resa till bergstrakterna för att få njuta av bergs-
