luften under några veckors tid. Pokey och hennes mor slöto sig till dem, och en vacker septembermorgon sågs ett sällskap — bestående av två leende mammor, lastade med matkorgar och kappor, en täck ung flicka med en nattsäck full med böcker på armen, en lång, mager pojke med hatten neddragen för ögonen och två små barn — alla med helt belåtet utseende, begiva sig av med snälltåget till Portland. Jamie och Pokey sträckte ut de små tjocka benen rakt framför sig, och deras runda ansikten strålade av glädje vid tanken på hur roligt det var att nu, för första gången, få »resa riktigt».
En ovanligt vacker solnedgång väntade dem, när de efter en lång dagsresa körde in på en stor, grön gård, där en vit fölunge, en röd ko, två katter, fyra kycklingar, åtskilliga hönor och en tolv, tretton personer, unga och gamla, förlustade sig så gott de kunde.
Alla nickade och logo helt vänligt liksom gamla bekanta, och en livlig gammal fru kysste de nykomna, hela raden igenom, och sade hjärtligt:
— Se så ja, det riktigt gläder mig att få se er. Kom nu in och vila er litet, så ska vi ha teet i ordning i blinken, ty ni måtte allt vara bra trötta. Lizzie, ta du och visa de resande dit upp; Kitty, gå du och hjälp far in med sakerna, och Jenny och jag ska ha bordet dukat, när ni kommer ner igen. Gud signe de kära små, de ville gå och se på katterna, och det ska de visst få, det.
Tant Jessie var alldeles förtjust över de hemvävda mattorna och sängtäckena samt de besynnerliga möblerna. Rosa kunde ej se sig mätt på den härliga utsikt man hade från vart och ett av fönstren; och småfolket gjorde genast bekantskap med de andra barnen på stället, vilka lade kattungar och kycklingar i deras armar och uppfyllde sitt värdskap på det mest tillfredsställande sätt.
Nu tutades det i ett horn för att kalla dem alla till aftonvarden, och ett glatt sällskap, vari sex barn förutom Campbells voro inbegripna, samlades i den stora matsalen, alla försedda med den goda aptit, som är en följd av den friska bergsluften. Det var alldeles omöjligt att någon här skulle kunna känna sig blyg eller allvarsam, ty så hjärtliga utbrott av munterhet föreföllo, att de blåste stelheten ur den allra stelaste och gjorde den dystraste glad.
Mor Atkinson, såsom alla kallade värdinnan på stället, var den allra muntraste och beskäftigaste. Hon sprang oupphörligt upp från bordet och bar in nya rätter, hjälpte barnen eller jagade bort husdjuren, vilka voro till den grad sällskapliga, att fölungen kom
