tystnad, tills plötsligen ett sakta snarkande störde honom i hans drömmar. Han varseblev den sovande soldaten, stirrade på honom och sade med en förfärlig röst:
— Ha, han sover på sin post! Döden är straffet därför — han måste dö!
Han tar upp musköten och ämnar göra processen kort, som ofta är fallet med kejsare — då något i den trötte skyltvaktens ansikte tycktes röra honom. Och detta var alls inte underligt ty lilla Jack var en mycket intagande krigare, där han låg med sin tschakå till hälften avfallen, med det lilla barnsliga ansiktet, som hade så svårt att hålla sig allvarsamt, samt en stor svart mustasch över de röda läpparna. Det skulle ha mildrat hjärtat på vilken Napoleon som helst, och »den lille korpralen» visade att han dock var en människa, därigenom att han rördes till medlidande och sade, med en storartad gest, som uttryckte förlåtelse:
— Tappre man, han är alldeles förbi av trötthet! Jag vill låta honom sova och ställa mig själv på vakt i hans ställe.
Därpå lade han geväret på axeln och började att med stora steg gå fram och tillbaka, med en värdighet, som uppfyllde de yngre bland åskådarna med beundran.
Skyltvakten vaknar upp, ser vad som inträffat och anser sig förlorad. Men kejsaren återger honom hans vapen med detta leende, som intog allas hjärtan, och säger, i det han pekar på ett högt berg, där just en kråka sitter: — Var tapper, var vaksam och kom ihåg, att ifrån dessa pyramider århundraden skåda ned på eder! Och med dessa minnesvärda ord skyndar han bort, lämnar den tacksamma soldaten i en ställning av häpnad och överraskning, med handen för pannan och med oändlig tillgivenhet präglad i det ungdomliga ansiktet.
Rosa deltog i all denna munterhet och förrådde varken genom ord eller blick, vad hon led genom smärtorna i sin fot. Hon drog sig dock ifrån lekarna på kvällen och satt och språkade med onkel Alec med en livlighet, som både förvånade och gladde honom, ty hon anförtrodde honom att hon brukade leka häst med barnen, exercera med det lätta infanteriet, klättra upp i träd och andra förfärliga saker, som skulle ha gjort tanterna utom sig av förskräckelse, om de haft en aning därom.
— Jag frågar inte ett tecken efter, vad de säga därom, onkel, om inte du tycker, att det gör något, svarade hon, när han hänsyftade på de goda fruarnas förtvivlan, om de finge erfara detta.
