och med sedan vagnen satt sig i gång, kom mor Atkinson springande efter dem och stack in några pastejer, som hon just tagit ur ugnen, så att de ännu voro helt varma, »åt de små rara kära vännerna, som ju kunde tröttna på smörgåsar under en hel lång dagsresa».
Ännu en gång satte sig vagnen i fart, och ännu en gång måste den stanna, ty syskonen Snow kommo skrikande efter den för att återfordra de tre kattungar, som Pokey helt lugnt hade stoppat i sin resväska. De stackars katterna blevo befriade, ehuru redan halvkvävda, och återgivna till sin laglige ägare under högljudda klagorop från den lilla snatterskan, som förklarade »att hon bara to dem, för att de ville då med tin tytter Titty».
För tredje gången begåvo de sig av, och för tredje gången måste de stanna, då Frank kom springande med matsäckskorgen, som hade blivit kvarglömd, sedan alla, var för sig, bedyrat, att den var riktigt ordentligt nedpackad i vagnen.
Därefter gick allt bra och tiden förkortades betydligt av Pokey och kissen, vilka lekte så trevligt med varandra, att de förskaffade sällskapet en behövlig förströelse.
— Rosa tycker väl inte så mycket om att komma hem, ty hon vet nog, att tanterna inte ska låta henne hoppa och klättra så, som hon har gjort där borta, sade Mac, när de närmade sig hemmet.
— Jag kan inte hoppa och klättra, även om jag ville det aldrig så gärna — åtminstone för någon tid. Jag vrickade ju min fot, när jag föll av Barkis, och det har blivit allt värre och värre, ehuru jag gjort allt vad jag kunnat hitta på för att bota det onda och dölja det, så att jag inte skulle behöva oroa någon, viskade Rosa och bet ihop tänderna av smärta, då hon beredde sig att stiga ur, och önskade, att hennes onkel hade tagit henne i stället för hennes saker.
Hur det gick till visste hon inte, men Mac hade tagit henne, burit henne uppför trappan och lagt henne på soffan i förmaket, innan hon hunnit sätta sin fot på marken.
— Se där ligger du nu, utan att du haft det ringaste besvär att komma dit. Kom nu bara ihåg, Rosa, att om du får ont i foten, så att du måste ligga stilla, då är det jag som skall passa upp på dig. Det är ju inte mer än rätt och billigt, ty jag kan aldrig glömma hur god du har varit emot mig.
Och därmed gick Mac att ropa på Phebe, så uppfylld av tacksamhet och välmening, att själva de blå glasögonen glänste vid återskenet därav.
