Dagen gick. Jag såg Arnmans oro, men jag vågade ej störa honom eller tala för fru Karlmark. Han såg nog på mig vad jag tänkte, och kunde han hjälpa, så visste jag, att han gjorde det. Var det honom åter omöjligt, gagnade det till intet att tala om saken. Mot aftonen reste han ut och visade, efter vad han sedan berättat mig, all iver för sitt förehavande. Men hur det var, tog han miste om kosan.
Jaktkarlarna vågade icke säga emot och kände dessutom för väl hans stränghet i tjänsten, att ens misstänka minsta oråd. Emellertid lyckades hans list, ty medan tulljakten låg på orätt utkik, gick båten med smuggelgodset lyckligt igenom, och med harmset sinne och långa näsor kommo jaktkarlarna andra morgonen tillbaka. De knotade i tysthet, men de fruktade Arnman för mycket för att våga säga något. Ett nytt och vida större beslag försonade snart både dem och tullkammarn, och ehuru Arnman verkligen fick en skrapa, var han dock glad i sin själ och gladast därför, att Karlmarkens icke anade, att de hade hans förseelse att tacka för sin lycka, ty du förstår, att han aldrig för någon utom mig erkände annat än att det varit ett misstag. Och vad säger du nu, min käre Arve? — kanske du skulle vilja klandra din far?
— Nej, Gud bevare mig för det! Men jag ville önska, att jag aldrig kommer i sådant läge, ty huru en än ställde sig, skulle samvetet alltid komma till korta, och tjänsten går framför allt.
Fru Katrina rodnade. Hon erkände aldrig, att det var en svaghet utan tvärtom en stor förtjänst av salig Arnman att hjälpa Karlmarkens för hustruns och de många barnens skull; och att Arve vågade ha en annan mening, det förtröt henne, ty han borde gilla allt vad far gjort.
Men Arve hade redan börjat tänka på egen hand, och vad han en gång fått i huvudet hade sig icke så lätt att
84
