åter få därifrån. — Tjänsten går framför allt! det var hans trosartikel, och därvid blev det.
— Nå, så Gud give, att du icke en gång nödgades gå i samma vånda som din salig far om natten för det lilla beslaget på Karlmarkens gods! Men skulle så ske, påminn dig då den här stunden och din stormodighet, som inbillar sig bättre förstå rätt och orätt än dina egna föräldrar. Jag säger icke mera, men det förefaller mig som om vi en annan gång finge språkas vidare om samma sak.
— Det kan väl vara, mor! Jag har ännu inte levat så många år, och litet har jag sett av världen, men det tror jag för visso, att ingenting skall förmå mig — om jag en gång blir så pass karl, att jag får sköta kronans flagg — att låta den vifta mot norr, då den skall vända sig mot söder, och tvärt om. Men bli inte ond, mor… av uppsåt eller för att skada gör jag aldrig någon emot, lita på det!
— Nej, det vet jag väl, svarade hon förtroendefullt. Nog har du heder i bröstet och hjärtat på rätta stället — du är min ålderdoms glädje och krona — men just därför fruktar jag, att du kan gå för långt i nitet.
Gubben Askenbergs inträde förde samtalet tillbaka till dess utgångspunkt, nämligen Arves resa och vistande i tullförvaltarens hus.
— Det kan bli både bra och illa! menade löjtnanten. Var icke för nackstyv, men låt inte heller frun lägga grimma på dig, ty sådant duger ej för en karl. Men jag minns rätt väl, att jag hört, att fru tullförvalterskan icke har något emot att föra kommandostaven inomhus och att hon brukar skicka den ene skrivarn hit och den andre dit i enskilda ärenden. Ibland, när hon fått det infallet att göra så kallade ”tillställningar”, det vill säga, att huset vändes upp och ned, måste ”småherrarna” stå på tå och räcka alla händer till hjälp. Men sådant fjäsk är icke min likör. Sköt
