gripa, att Birger icke hade någon hemlighet för dig. Kan du neka, att du känner alltsammans?
— Nej, Anton, jag nekar icke — men lugna dig, du vet nu, att jag bär samma börda som du. Du vet, att vad som för många år sedan är begravet, står icke i vår förmåga att återkalla eller ändra, och om vi kunde förråda det, gagnade det i alla fall till ingenting. Gud ser och dömer. För min del är hela det tröstlösa målet för mitt liv bemödandet att försona Birger med sin Frälsare. Och jag hoppas, att han redan är försonad, ty hans ånger har varit och är ännu lika djup och sann, och han har aldrig sedan vårt giftermål varit funnen på någon olovlig väg. Hans forna vildhet har försvunnit: han är som en annan människa. Minns du icke med vilket tålamod och försakelse han skötte dig under din sjukdom? Vid den tiden skulle han troligen icke ha gjort det, om han ej redan då erfarit ånger och ansett sig delaktig i upphovet till ditt lidande.
— Jo, det minns jag alltsammans, och jag tror säkert, att jag ej blivit så pass människa jag är om Birger icke kommit hem. Jag har också sedan dess hållit av honom, fast jag aldrig riktigt kan se honom i ögonen utan att rysa. Har du sett sådana ögon, Erika? Men du tänker, att de alltid äro sådana som när han fäster dem på dig. Du skulle bara sett dem den natten! Jag glömmer det aldrig… Men vad var det nu jag ville säga? Jo, att far på återvägen från den där färden genom den grymmaste behandling tvingade mig att tiga. Så länge Birger var med, talade han, av fruktan för honom, så smeksamt som en falsk katt och sökte på allt sätt övertyga mig, att det bara varit nödtvång och att var och en skulle ha gjort på samma sätt, men när Birger var borta och han märkte, att han ingen väg kom med sina listiga skäl, utan att jag både skydde och fruktade honom, då sparkade han mig en gång med en sådan häftighet ned i piken, att jag genom ett
90
