starkt slag i huvudet förlorade den smula sans och redighet, som fanns kvar. Efter den stunden minns jag blott, att jag beständigt fruktade hans händer och hans förfärliga ögon.
— Ack, nu förstår jag det, som då var mörkt! suckade Erika, och minnet av de smärtsamma nätter hon genomvakat vid Antons sjuksäng stod åter för henne. — Min stackars Anton, du fick ej den minsta lotten av lidande på din del, men du kunde likväl kämpa mot din nedtryckta sinnesstämning, om det bara komme därhän, att du ville försöka.
— Nej, Erika, jag har varken mod eller kraft. Jag får dessutom aldrig ro för den tanken, att jag är delaktig i brottet.
— Säg icke så, och tänk ännu mindre något så rysligt och orättvist! Vad skulle du väl ha gjort?
— Detsamma som jag ännu kan göra: ange dem.
— Vad — din egen far, din egen bror! inföll Erika bleknande. En gång kämpade jag även samma strid, men sedan jag förbundit mig med din släkt, förföllo sådana tankar av sig själva. Och dessutom finns det intet vittne utom Gud.
— Och är det ej nog — tror du ej, att han en gång kan låta det tredubbla mordet komma i dagen? Den stora graven vid Paternosterskären är nog bäddad djup, men Guds under äro ännu djupare. Det anar mig, att allting en gång blir upptäckt.
Erika lät sitt huvud sjunka ned mot handen. Hon led i tankarna hela den förfärliga ångesten av en sådan stund: vanärans, dödens.
Anton fattade hennes hand: — Stackars Erika, det är synd om dig! Men lämna mig åt mig själv och låt mig gå min egen väg, ty jag blir ändå aldrig något annat än en eländig sjukling, en börda för mig själv, och dem jag till-
