Härvid inropades en piga, som fick befallning att föra mig på min kammare.
Rummet var litet men snyggt och innehöll, utom två sängar och fyra stolar, en dragkista och ett bord med spegellåda. Här tyckte jag mig mera hemmastadd och sysselsatte mig ända till middagen med att ställa i ordning mina saker.
Vid bordet fick jag min plats mellan en gammal skrivare och lille Lars, vilken gärna kunde ha undvarit tillägget ”lille”, ty han var en lång drummel, på vilken jag genast märkte, att han ej skulle göra mig det ringaste nöje.
— Jag hör, att min hustru inkvarterat Lars uppe hos dig, min käre Arve! sade tullförvaltaren. Om han blir för ostyrig, bör du icke vara för mycket undseende, utan säg till, om han besvärar dig!
— Å, kära du, inföll frun, hur kan du sätta sådant i fråga? Lars är alltid snäll, då han bara får vara i fred.
— Ska jag bo uppe hos honom? frågade lille Lars med en högst förtretad ton och pekade på mig. Kan jag icke bo i min kammare?
— Jag behöver det rummet, mitt barn, svarade modern medlande, och du kommer att få det mycket bättre och roligare uppe hos Arnman. Jag är säker på att han leker med dig om aftnarna, när han slutat sina göromål, och förhör dina läxor om morgnarna. Allt det där blir just förträffligt. Du behöver en påkörare, min lille vän, en sådan nämligen, som tillika kan utgöra ett glatt och uppfostrande sällskap.
Jag kände mig nästan betryckt över alla de särskilda befattningar, jag skulle mottaga, men tröstade mig med, att om jag bara först komme mig i ordning, det vill säga finge fast fot i huset, skulle jag nog reda mig och icke låta bruka mig till mera än jag själv fann billigt.
Efter maten, sedan tullförvaltaren gått att taga sig en
