ringa och tager med tacksamhet vilken plats som blir mig anvisad.” Sedan är det hans plikt att genom vänligt, tjänstaktigt och hyggligt uppförande inomhus söka vinna sin patrons och sin patronessas ynnest.
Jag hoppades, att det nu var slut, men sedan hon vilat sig ett par ögonblick, återtog hon: — Om jag icke redan fattat välvilja för Arnman, skulle jag icke gjort mig den mödan att säga allt detta, men som jag verkligen funnit rätt goda anlag hos honom, har jag ansett det som min plikt. Emellertid skulle Arnman verkligen i går afton fått byta plats med Lars, om jag icke till min ledsnad märkt hans belåtna rörelse vid min mans tillsägelse därom. En smula blygsamhet, litet undseende för sonen i huset, hade ej missklätt Arnman, men eftersom båda delarna saknades, fick han det straff, jag ansåg lämpligt. Allt detta vare emellertid sagt i förbigående. Vad jag egentligen ville nämna är min uppriktiga bedrövelse över att Arnman icke bättre kunnat behärska sin förtret än att han låtit lille Lars, som är fullkomligt oskyldig, umgälla den. Arnman har vårdslösat honom i dag vid genomgåendet av hans läxor, varför den stackars gossen fått rottingslag av magistern. Tycker Arnman, att ett sådant uppförande är passande? Denna gång får det passera — men låt mig ej flera gånger komma underfund med att barnet blir försummat.
Under denna straffpredikan, vartill min egen mor aldrig hållit maken, var jag rätt underlig till mods. I vissa delar hade frun rätt, om bara icke vid det sista slutet hennes svaghet för Lars kommit och skämt bort det intryck, den gjort, så hade jag visst haft nytta av hennes tal. Men nu kände jag tydligt, att hon lika skickligt avskilde mina fel och förstod att framdraga dem som hon undvek att nämna om gossens, och det förtröt mig så mycket, att jag med största möda styrde min tunga till ett anständigt och lugnt
102