Sida:Rosen på Tistelön 1942.djvu/119

Den här sidan har korrekturlästs

svar. — Jag ville förhöra Lars hans läxor i dag som vanligt, sade jag, men han vet väl bäst själv, att han förnötte tiden med motsägelser, i stället för att läsa eller höra på vad jag sade honom.

— Inga ursäkter, om jag får be! avbröt frun, och hennes ögon blixtrade. Lars, min gosse, var det ej så att Arnman icke brydde sig om dig i morse?

— Ja, mamma, han sa, att jag tröttar ut honom.

— Ja, med motsägelser! inföll jag.

— Nog! återtog patronessan. Saken är klar och behöver icke advoceras… Hur såg Lars dessutom ut, då han kom ned i dag, med dun i håret, skjortkragen på sned och utan näsduk som vanligt!

Då brast mitt tålamod. Jag glömde fars ordspråk, som mor lade mig på hjärtat, att ”är vinden knapp, får man lovera”, och sköt fram med fulla segel, vilket mor icke får undra på, ty sinnet fyllde dem.

— Jag vet icke, sade jag och kände, att jag icke allenast var röd i synen som en kokt hummer, utan även att jag tog en ton, som smakade litet av farbror Pers råd, om det är min egentliga befattning här att vara Lars’ lärare och kammartjänare. Enligt brevet från tullförvaltaren trodde jag, att min plats egentligen var på tullkammaren.

— Akta sig, Arnman! var allt vad frun svarade på min djärvhet. Därefter vinkade hon både till mig och Lars att avlägsna oss.

Efter denna afton tillstår jag, att jag icke särdeles brytt mig om min lärjunge och jag ärnar ingalunda heller göra det förrän frun ger mig ett gott ord, vilket hittills likväl icke skett.

Men det är tid att tala något om husets övriga medlemmar, ehuru frun och Lars egentligen utgöra huvudpersonerna. Patron själv är en hjärtans god och hederlig karl, som sköter sin tjänst under dagarna och spelar sin vira om

103