aftonen. Hemma i huset är han icke över hövan språksam, men allt går lugnt och jämt, och han har både kärlek och respekt av dem, som lyda under honom. Mot frun är han visst god, men icke får hon allt vad hon vill ändå, fastän det alltid ser ut som om hon styrde ensam.
Gamle tullskrivare Brostedt är en av dessa egendomliga människor, vilka jag tror kunde klara sig hela livet igenom utan att tala ett ord: han älskar mest att uttrycka sig med korta nickningar. I många herrans år har han varit tullskrivare och åstundar visst icke att bli något annat. Patron har sagt, att under den tid han varit hos honom, har patron ännu aldrig hört honom yttra minsta önskan att förändra sin belägenhet, varför det ock är troligt, att han blir kvar vid tullkammaren till sin död, utan att någonsin göra sin långa och trägna tjänst gällande. Somliga människor kunna vara nöjda med litet. För min del ville jag ej leva en dag här, om jag icke tänkte: genom tålamod och ihärdighet banar du dig väg till något slags tjänst och med detsamma till oberoende, vilket är livets bästa lycka.
Mot mig är gubben Brostedt alltid vänlig. Då vi sitta ensamma på tullkammaren, nickar han ibland tre till fyra gånger i stöten; och när jag för ett par dagar sedan berättade honom mitt uppträde med frun, gjorde han ett stort undantag från sin vanliga tystnad, ty i stället för att nicka eller begagna de kortaste ord, omtalade han, att hon i början även gjort små försök att lägga beslag på hans lediga tid, men att det genast misslyckades. Därefter sade han, att jag borde akta mig att bli för mycket beroende av hennes godtyckte, ty det fölle sig kanske sedan svårt att komma ur ledbandet. Emellertid hade frun även många förtjänster, och som hon på sätt och vis menade väl med sin predikan, borde jag gömma och lägga på hjärtat den del därav, som jag själv fann ägde grund.
Gubben Brostedts ord, just emedan han så ogärna slö-
104
