Sida:Rosen på Tistelön 1942.djvu/126

Den här sidan har korrekturlästs

gå när han vill. Det var alltid vår mening att anse Arnman som en bland oss själva… Men för att nu tala om något annat, så har jag en liten väntjänst att begära. Skulle Arnman vilja göra mig en sådan?

— Om jag bara kunde, så är det säkert, att det skulle vara mig ett nöje.

— Å jo, visst kan Arnman! Jag har sett honom måla både skepp och åtskilligt annat, och vad jag önskar Arnman ville försöka sig på, är visst icke svårare: bara en stuga på en grön backe, hur illa som helst — det syns ej vid eldsken. Men sedan utvecklade min patronessa vidare en sådan mängd saker för mig, att jag alldeles förstummades. Det återstod åtta dagar till festen och dessförinnan borde jag icke allenast ha målat de så kallade dekorationerna, utan även vara närvarande på vinden för att giva nödiga råd åt snickaren, vilken skulle avplanka den till teater. Därefter fick jag i uppdrag att genast skriva ut rollerna ur en liten pjäs, som frun lämnade mig, dito att dagligen inöva Lars i sin roll och till sist att själva spektakeldagen vara sufflör och ha öron och ögon med mig överallt.

Jag måste buga och lova göra mitt bästa.

Genom gubben Brostedts vänskapliga biträde lyckades det mig att stundom få stjäla mig ifrån mina tjänstgöromål, och med ansträngning av alla mina krafter blev verkligen alltsammans färdigt till utsatt dag. Pjäsen gavs, mina dekorationer beundrades. Mest beundrades likväl, att jag kunnat plugga i Lars det lilla, han hade att säga. Men i sista akten gjorde han ett fult spratt, varvid frun så nära dånat, men det blev skratt i stället. Herr Lars skulle nämligen föreställa en Amor, naken naturligtvis, vartill han blivit utstyrd med ett par trångt åtsittande nankinsbyxor, vilka frun kallade trikåer. Men se, guden hade snuva… och bäst som han skulle hålla sitt tal, drog han upp sin lilla blårandiga näsduk, som han, tvärtemot mo-

110