sin övertygelse i en sak, vilken för far var så maktpåliggande. Nu är det helt annorlunda. Med mig kan den stackars frun gärna tala om det förflutna samt prisa och välsigna den, som icke var döv för hennes böner.
Karlmarken själv är död för flera år sedan, och frun och den enda nu levande dottern — det är den yngsta — föda sig med sömnad. Gossarna äro till sjöss, och fru Karlmark har ingen att lita sig till mer än sin Josefina, men hon är en snäll flicka för att icke vara mera än knappt sexton år. Hon är så arbetsam och förståndig som vore hon dubbelt så gammal, och jag tror verkligen, att jag lärt mig mycket tålamod, då jag ser huru hon hela Guds långa dag i ända utan att unna sig minsta rastestund, sitter böjd över sybågen och likväl, när aftonen kommer, är så vänlig och nöjd, då hon kan bereda modern litet trevnad eller hjälpa henne med vad hon har för händer.
Josefina är icke särdeles vacker. Hon är blek och mager, och den lutande ställning, hon erhållit genom att ständigt sitta krökt över bågen, ger hennes i sig själv klena växt ett tvinsjukt och ofördelaktigt utseende. Men detta gör ingenting — man ser icke på det eller kommer åtminstone icke ihåg det, när man betraktar hennes vänliga och milda ögon: de ha den vackraste blå färg och ett så obeskrivligt gott uttryck, att jag aldrig begriper huru någon — som jag likväl ofta hört — kan ha hjärta att pruta på hennes arbeten.
Jag blev bekant med dem genom min patronessa, som skickat mig dit att fråga efter priset å brodering på ett par stycken gardintyg. Frun har nämligen den vanan att spara sitt tjänstfolk, om hon kan få bud på annat sätt, ty, säger hon, de stjäla ifrån mig dubbelt så mycken tid som behövdes för deras ärende. Denna gång mottog jag det med verkligt nöje, ty efter mor berättat mig så mycket om Karlmarkens, kände jag just en sådan glädje att få se
112
