Haraldsson svarade endast med ett otydligt: — Jojo men!
— Det är ju höstens och vinterns vanliga sällskap! yttrade Erika och sökte genom det lugna uttrycket i sin röst dölja den inre oron.
— Nej, inföll Birger, Gabriella har rätt: maken till oväder ha vi ej haft på många år.
— Ja, ja, återtog gubben, det tycks just som om Vår herre i kväll skulle ha lust att välsigna land och strand.
Erika ryste, men Gabriella reste sig och gick till fönstret. Hennes öga stirrade ut i det djupa mörkret, medan hon lutade sin panna mot fönsterrutan. Ingenting kunde dock urskiljas, ingen stjärna förmådde genomtränga de hopade molnmassorna: naturen därute var ett gravdjup, vari hennes blick försjönk, men i detta djup fanns likväl icke gravens frid. Där tjöto tusen stämmor, och där rullade dån vilda som hånskratt. Men mitt bland dessa skärande läten framträngde emellanåt några harmoniskt klingande ljud. För den, som var bekant med kusten och kände dess mystärer, voro likväl dessa ljud förfärligare än dånet från havets vågor. Det var klangen av isstyckena, som decemberstormen lösryckt och nu kastade i bränningarna, där de sönderbrötos av svallet.
Rysande drog sig den unga flickan tillbaka. Men Haraldsson nedtog sin sjömanskavaj, i det han yttrade: — Nej, jag får väl ner och titta efter båtarna!
— Herregud, vad var det? utropade hastigt Gabriella, pekande på fönstret, som hon nyss lämnat.
Till allas häpnad visade sig på rutan en utsträckt hand, som klappade på glaset.
Haraldsson och Birger skyndade i ögonblicket ut; och medan Erika och Gabriella ännu i stum förundran kvarstodo på samma plats, återkommo de förre med en förfrusen varelse. Det var en sjömansgosse, som från något förolyckat fartyg blivit genom något under uppkastad på den ödsliga Tistelön.
116