ger, men det hördes på rösten, att denna visshet grämde hans manliga sinne. Ingen mänsklig kraft förmår framtvinga en båt en enda tum mot en sådan överbrytande sjö. Du måste tåla dig tills i morgon. Då ska vi försöka hjälpa dig. Berätta oss nu hur det var med kapten och fartyget — kanske är det icke så illa med vraket, som det kan tyckas. Vid skeppsbrott är det ofta klokare att bli kvar ombord, ifall fartyget icke genast sjunker, än att kasta sig i båtarna.
— Vad förde han för last? inföll Haraldsson.
— Vi kommo med bjälkar från Västervik. Det var för lätt last för vår granna skonare.
— Ä, då flyter hon nog, om hon också arbetat botten ur sig.
— Vi måste låta däckslasten gå, återtog den unge sjömannen, och när vi stötte på, bräcktes genast hela bogen.
— Men hur fick ni då ut storbåten? frågade Birger, som med en sjömans intresse följde ynglingens uppgifter.
— Käre Birger, inföll Erika och trädde fram till den skeppsbrutne, låt honom nu först få vederkvicka sig — han behöver det nog — och sedan han ätit, berättar han alltsammans så mycket redigare.
Nu dukades hastigt upp vid ena ändan av bordet. Gabriella lade för, och sjömannen åt med god matlust. — Vad heter du? frågade hon och såg vänligt på honom.
— Petter Lindgren. Det var nu fjärde resan jag gjorde med kapten Rosenberg. Jag är jungman, men hade gärna fått bli lättmatros, om jag varit litet äldre.
Under tiden hade Anton närmat sig och slutit sig till kretsen. Han gjorde inga frågor, men hans uppmärksamma blick vittnade om deltagande och intresse, då den unge sjömannen efter maten på nytt började sin berättelse.
— Ack, herre — han tycktes av instinkt särskilt vända sig till Birger — det är en fördömd kust, den här skärgården. Vi ha nu haft en västlig storm i tre dygn, som pressat oss ända
118
