Det var förbi med vår vackra skonare. Aldrig trodde vi, att de fördömda Paternosterskären skulle bryta nosen av ”Tre Systrar”.
Ja, som sagt, när vi sågo, att det var förbi med skutan, beslöto vi försöka gå i storbåten. Jag grät och bad, jag ville för själ och pina icke överge min kapten. Men se, kapten har aldrig tålt motsägelser, han! Innan jag visste ordet av, högg han mig i kragen och kastade mig själv ned i storbåten. ”Gud välsigne er, gossar”, var hans sista ord. ”Jag hoppas ni bärgar er. För min del!”… vi hörde icke resten. Båten satte av, styrman styrde och vi rodde allt vad vi förmådde och drev undan för var enda sjö. Ja, nog sträva vi för att rädda livhanken, men kantra icke båten ändå! Det var en bålstor störtsjö, som kom över oss och bröt sig just i bränningen. Hur jag kom upp här på ön vet jag ej, men kamraterna blev borta.
— Vi få se vad som kan göras i morgon! tröstade Birger. Det är åtminstone en möjlighet, att vi ej komma för sent: en stark natur kan uthärda mycket. Du behöver nu vila, stackars gosse… Vill du laga, kära Erika, att han får komma till ro!
— Och lasten var bjälkar, säger du? upprepade Haraldsson liksom för sig själv. Den kommer att flyta opp.
Petter Lindgren tackade för god välfägnad, varefter han följde den vänliga husmodern, som själv anvisade honom en liten kammare.
När skeppsgossen var borta, skingrades snart hela hushållet. Gabriella ville även gå till ro, men hennes vila stördes av den beständigt återkommande tanken på den olycklige skeppsbrutne kaptenen, vilken på sitt vrak måste uthärda alla nattens och ovädrets fasor, utan att någon mänsklig hjälp förmådde finna vägen till honom. Anton, den bleke, dystre Anton, blev ensam kvar i stugan. Han vankade grubblande av och an.
Haraldsson och Birger stodo på bryggan och stirrade ut i den stormiga natten. Det brakade och tjöt omkring dem och
120
