Sida:Rosen på Tistelön 1942.djvu/137

Den här sidan har korrekturlästs

det salta skummet yrde i virvlar över själva den klippiga ön, på vars läsida de stodo.

Sedan de båda männen övertygat sig om, att allt stod väl till vid deras egen strand, återvände de under djup tystnad. Ingendera syntes hugad att meddela sig med den andre. De hade visserligen alltid varit fåordiga, men fordom möttes deras tankar och beslut i handlingar. Nu var det annorlunda. De fortforo väl att leva tillsammans, men i grunden mera skilda, än om stora hav legat emellan dem.

Efter en sömnlös och orolig natt sågo äntligen Tistelöns invånare den gråa dagranden skymta fram vid horisonten. Stormen hade visserligen saktat av, men det blåste ännu tillräckligt för att göra det tilltänkta förehavandet mycket osäkert. Erika glödgade vin, som Birger skulle ha med sig, och Gabriella letade fram filtar och skinnfällar.

Tillredelserna voro emellertid snart slutade, och innan dagsljuset ännu var fullt klart, gåvo sig sjömännen ut på sin vanskliga färd. Haraldsson hade icke följt med, icke därför, att hans sextio år kändes tryckande för ett dylikt äventyr — hans kropp var stark och härdad — men Gabriella hade förmått honom att bli hemma, och Birger hade tillstyrkt det för att själv få föra befälet, vilket var otänkbart då gubben var närvarande. Hemma i huset lät Haraldsson det bero vid Birgers vilja, men på sjön hade han sin egen, och från den rubbade honom ingen en hårsmån.

De bägge fruntimren kvarstodo länge på bryggan, med bekymrade blickar följande båtens rörelser. Än lyftes den av en skummande störtsjö, som i ett ögonblick slungade den så långt tillbaka som männens ansträngning under flera minuter drivit honom fram, än hotade en ismassa att krossa den; och endast Birgers övade arm, som förde styret, förmådde undvika den varje ögonblick hotande undergången.

— Ack, det är ingen möjlighet: de komma aldrig till vraket! suckade Gabriella och såg på den mera erfarna Erika.


121