Sida:Rosen på Tistelön 1942.djvu/138

Den här sidan har korrekturlästs

— Kanske och kanske icke, allt som Gud vill! Birger är dock stark och kraftfull. Jag såg på hans ögon, att han skulle anstränga hela sin förmåga.

— Ja, men om vraket skilt sig och den del drivit bort, på vilken kaptenen står, huru kunna de då någonsin hitta den?

— Vi måste lämna detta i Guds hand, Gabriella! sade Erika lugnande. Vi äga åtminstone den trösten att ha gjort vad vi förmått… Men ser du, att far och Anton, som stå däruppe på bergspetsen, besvara någon signal från båten? Med Guds hjälp är det ett lyckligt tecken. Låt oss nu gå in — vi kunna i alla fall ej mera urskilja något, och vattnet, som stigit så högt upp, går dig över fötterna… du förkyler dig!

— Ack, det är lappri. Du är också våt om fötterna, Erika, men du talar aldrig om dig själv. Se där kommer Anton ner.

Emellertid stävade Birger, som hade satt två av sina raskaste karlar vid årorna, rätt på Paternosterskären, där vraket, efter skeppsgossens beskrivning, borde ligga. Färden var svår, men de djärva sjömännen tröttnade icke. Var gång de förlorade genom en sjö eller en omväg, ersatte de det med förnyade ansträngningar. De begynte att bland isstyckena märka spillror av fartyget, och det var denna upptäckt de tillkännagåvo för Haraldsson. Här hade en hög av bjälkar sammantrasslat sig, där ett isstycke slingrat omkring sig något tackel, och stycken av en mast jämte målade bräder av relingen dansade över vågorna.

Skeppsgossen satt i fören och pekade med uttrycksfulla åtbörder på varje förbiilande stycke av skonerten. Slutligen urskildes en punkt bland ismassorna.

— Det är kapten — det måste vara han! ropade ynglingen uppspringande.

— Omöjligt, svarade Birger. Ingen levande varelse synes till vid Pater Nosterskären. Har här funnits något vrak, så är det längesedan bortspolat. Vi se ju bara bränningarna, som hoppa över skären.


122