— Här tycks ingenting vara att rädda! sade Birger. All mänsklig hjälp, fruktar jag, kommer för sent.
— Hur vill en få liket i båten? mumlade en av karlarna. Det är så gott, att det blir där det är.
En blick av Birger bjöd tystnad. I nästa ögonblick hade Petter med sin fullkniv avskurit tågen; och med en styrka, som man icke skulle tilltrott hans ungdom, upplyfte han sin kapten och bar honom några steg framåt. Med Birgers biträde kom han i båten. — Och nu, gossar, sade Birger med den korta, lugna ton, som alltid gav fart åt hans befallningar, nu gäller det att ro! Den kraftfulla handen fattade styret; och utan att spilla ett ord lade karlarna ut.
Återfärden var lyckligtvis icke förbunden med de svårigheter, som mötte på ditresan. Båten drev raskt undan för vågorna, och under tiden gned Petter efter Birgers anvisningar den stelfrusne kaptenens ansikte och händer med is. Snart nog förspordes lätta ryckningar i ögonlocken, och ju märkbarare dessa blevo, desto högre ljödo Petters glädjerop, vilka snart besvarades med välkomnande viftningar från Tistelön. Förd med hurtiga årtag, svängde båten om udden i lä för holmen och lade till vid dess brygga.
Hela husets befolkning var de återvändande till mötes, främst Erika och Garibella. Men Birger visade med handen på den sanslöse kaptenen, och ovillkorligen drogo de sig tillbaka. — Allt hopp är icke ute, viskade han till Erika i en ton, som blott av henne kunde förstås. Han tryckte henne hastigt i sin famn och skyndade sedan att föranstalta att den skeppsbrutne blev inburen i ett oeldat rum.
— Men, herregud, jag fick ju knappt se honom! klagade Gabriella. Vad han såg blek och förstörd ut — han har säkert lidit gruvligt, innan sansen övergav honom. Men varför skall han inte få komma in i värmen?
— Det duger icke, mitt barn! svarade Haraldsson i den mildare ton, vilken enkom var för Gabriellas räkning. Är du
124
