dotter till en gammal sjöman och vet icke, att varmt rum ej passar för isfrusna lemmar?
— Å jo, nog har jag hört det, men man kan inte komma ihåg allt vad man hört.
Saken var, att Gabriella, jämte varmt deltagande, kände en ganska stor portion nyfikenhet att närmare få se den bleke, skeppsbrutne kaptenen, vilken redan genom sin oförvägna handling att kvardröja på vraket gjort ett fördelaktigt intryck på hennes eget livliga och beslutsamma sinne. Men att nu få se honom var icke möjligt, ty i rummet, dit han förts, samlades endast husets manliga personal. Emellertid var just det förtreten, att han ej genast, våt och stel som han var, blev inburen i dagligrummet!
Erika, som märkte Gabriellas lilla missräkning, underrättade henne med några ord om det förståndiga i Birgers anordnande.
Under tiden sysselsatte sig Birger, Petter Lindgren och till och med den annars tröge Anton med den förfrusne mannen. Deras människovänliga bemödanden blevo ej fruktlösa. De märkte, att bröstet höjde sig, ögonen öppnades och ansiktsdragen återfingo sitt liv. Med ett uttryck av bestörtning vaknade äntligen den sanslöse till medvetande. — Vad är detta? frågade han, medan blicken sökte sig omkring i rummet.
— Kapten, kapten lever! utbrast Petter Lindgren.
Kapten Rosenberg uppreste sitt huvud. — Var är jag? sade han långsamt.
— Ni är räddad från vraket, yttrade Birger, och den hjälp vi strandbor kunna erbjuda, står gärna till tjänst.
Kaptenen for med båda händerna över ansiktet — hans minne klarnade alltmera. I denna tystnad låg något rörande. Det var ej veklig smärta, jämrande klagan, ej trotsigt övermod eller ömkligt vankelmod, det var mannens sans i ett stort ögonblick, tecknat av en olycka, vars djup han bäst själv förmår mäta. Han hämtade sig likväl snart, och i det han vände
