Adertonde kapitlet.
I den mörka hörnkammaren fann Birger sin hustru. Det låg en viss aktningsfull ömhet i den försiktighet, varmed han gläntade på dörren.
— Kom in, Birger! sade Erika med innerlig vänlighet. Jag ser på dig att du medför goda nyheter.
— Ja! Den i sitt eget hjärta biltoge mannen böjde sig ned över sin hustru och viskade: Gud har tillåtit mig bidraga till ett människolivs räddning — dina böner, min Erika, skola göra det övriga.
I Erikas ögon låg en ljuv frid. Det förekom även henne som om den skeppsbrutne kaptenens räddning var en avbetalning på Birgers stora skuld, och så räknade de varje god handling Birger förmådde uträtta, Det var märkbart huru denne man — allvarsam, bestämd och kraftfull i sitt väsen och handlingssätt, med förmåga att genomdriva en stark viljas övervägande makt på den svagare, allmänt ansedd och aktad för redbarhet och redlighet — ensam med sin hustru antog snart sagt en annan karaktär.
Erika visste kanske aldrig rätt själv hur kär Birger blivit henne, men denna dag, när hon stod på bryggan och såg huru hans starka, kraftfulla arm säkert styrde den lilla farkosten mellan isstycken och bränningar, när hon såg honom orubbligt lugn och ihärdig strida med de rasande svallvågorna, då svällde hennes hjärta både av kvinnans fruktan och kvinnans stolthet.
Det var blott Birger, som vid första ögonkastet såg, att hennes hjärta klappat för honom med högre oro än vanligt. Kanhända var det den därav föranledda rörelsen, som kom honom att alldeles mot sin vana omfamna sin hustru i närvaro av främmande personer. Vare härmed hur som helst, så stodo de nu ensamma i den mörka kammaren. Birgers arm slöt sig om hennes liv med den nästan blyga hängivenhet, varmed han