obetydlig fallenhet i konsten att förtälja ”skepparhistorier” öppnade honom väg till umgänge i de bästa borgerliga hus.
Men Rosenberg hade otur. En gång förut, för två år sedan, hade han förlist. Då hade likväl en del av lasten och hela besättningen blivit räddad. Nu gick allt förlorat, och bland spillrorna av det vrak, på vilket han sjunkit ned, uttröttad av ansträngning, såg han även sina egna förhoppningar om lycka och oberoende, kanske även framtida förtroende, gå i kvav.
— Var så god och tag halvan, erinrade Birger, den kan, min själ, behövas…
— Fisken vill simma… gutår! Gamle Haraldsson beledsagade sin älsklingsdryck med ett långt: Ah, det är brännvin, som duger!
— Gott, yttrade Rosenberg.
— Å, det har intet att betyda mot pappas gamla vin! inföll Gabriella och visade leende på den erövrade buteljen.
— Vad — har du gjort hemgång på fars egna hyllor? frågade Erika och kastade en frågande blick på Haraldsson.
— Den flickungen gör med mig vad hon vill! svarade Haraldsson med ett slags skämt, vari han var långt från att tro, att rena sanningen låg gömd. Ser kapten, det här vinet — det är mycket gammalt. Jag köpte det av en västindiefarare för många herrans år sedan. Vi ska smaka på't — langa hit korkskruven, Anton!
Nittonde kapitlet.
De följande dagarna måste Rosenberg i följd av en svår feber hålla sig vid sängen.
Efterhand lade sig febern, men med de förfrusna fötterna hade det sig icke så lätt, och endast den noggranna och ömma omvårdnad, som husmodern lämnade honom, hade
130
