han att tacka för, att han efter en veckas tid åter kunde infinna sig i dagligrummet. Ännu förmådde han väl ej riktigt stödja på fötterna, men han linkade, stödd på Anton eller Birger, fram till soffan; och när han väl hamnat där, fingo fötterna overksamma vila i ett par av gubben Haraldssons ofantliga sälskinnsstövlar. I soffan var också onekligen en trevlig plats: den värmande kakelugnen och hyllan med piporna till vänster, Gabriallas sybord till höger och hon själv således helt nära. ty kaptenen fann alltid högra soffhörnet behagligast. Sedan voro de andra grupperade runt omkring. Haraldsson i en länstol knytande på ett nät, Birger täljande på en nystfot åt Erika, Anton i spisvrån med en gammal saga i handen och husmodern vid den tysta, lätta spinnrocken, vars hjul ilade snabbt utan att höras.
Så lugnt och stilla, under vänligt och förtroligt samspråk förflöto eftermiddagarna. Förmiddagarna sysselsatte Birger sig vanligen med fiske och Erika i köket. Haraldsson var då inne i sitt rum och Anton klättrade omkring bland klipporna. Endast kaptenen och Gabriella behöllo troget sina platser såväl under för- som eftermiddagen.
En så trevlig vinter hade man aldrig upplevat på Tistelön. Julen, eljest lång på den avskilda ön, försvann som en dag. Rosenberg som aldrig älskat det instängda kammarlivet, märkte likväl icke huru snabbt veckorna ilade. Hans fötter tilläto honom i alla fall icke att tänka på uppbrott.
Det föll sig så där tämligen av sig självt, att en man med Rosenbergs egenskaper måste behaga Gabriella, den okonstlade skärgårdsflickan. Kaptenens lätta och behagliga sätt förekom henne som urtypen av allt det intagande hos en man. Hans umgänge var för Gabriella även en rätt god skola, ty ehuru han varken ägde eller ville låta påskina någon egentlig fin bildning, hade han likväl tillräckligt för att, på den plats han nu befann sig, till och med kunna vara till gagn. Hans
