beständigt om kapten och har ofta sagt, att det blivit annat liv på Tistelön sedan han kom hit.
— Verkligen — att Lena kan vara så dum och prata sådant strunt!
— Lena är visst icke dum och pratar aldrig annat än det, som är klokt! inföll Petter litet stucken. Det var i alla fall inte hon, utan mamsell Gabriella, som sagt'et.
Rosenberg upptog från bordet en karta och låtsade ivrigt sysselsätta sig med den, för att komma Petter att tro det dennes prat icke blivit bemärkt.
Men Petter, som ej erhållit någon bestämdare befallning att tiga, fortsatte, under det han nedtog kaptenens nya rock och började borsta:
— Joho, så var det med den saken! Lena vet nog, vad hon säger, hon, och jag tycker mig se, vad mamsell Ella skall sörja, då hon får höra talas om resan. Ja, hon blir visst lika bedrövad som hon var den natten vi gingo här i ångest, då kapten stod på vraket. Jag önskade kapten sett henne då! Hon frågade efter allt och grät med mig. Ja, jag tror nästan, att hon var kär i kapten, innan hon såg'en och, nu… men det anstår icke mig att tala om vad kapten nog kan se själv.
— Petter, sade Rosenberg med en ton av stränghet, som erinrade om den gamla disciplinen, vilken under vintervilan kommit något ur bruk, jag fruktar, att du blivit kollrig! Ehuru vi här leva utom den vanliga skeppsordningen, får du likväl icke glömma, att den funnits.
— Det vill säga, att jag skall ha styrmans dagg i minnet?
— Icke just det… men i alla fall, gå nu din väg!
Petter tog rocken och borsten och begav sig ut.
Så snart han var borta, slängde Rosenberg kartan på bordet och sig själv raklång på soffan.
Då Rosenberg började göra slutsatser, gick det ganska raskt att komma till resultat och denna gång till ett, vilket fyllde
136
