Rosenberg tillhörde det slag av människor, vilka, för en föresats skull äro i stånd att försaka sin egen lycka. Själv skulle han skapa sin framtid och sin sällhet, annars var den ej värd något; och för en nyck, en inbillad hederssak, kunde han uppoffra den önskan, som låg hans hjärta närmast.
— Jag tror, att du åter besinnar dig, sade Birger och kunde ej avhålla sig att skratta åt kaptenens motsträvighet i en sak, vilken likväl tydligt utgjorde målet för hans innersta längtan. Birger begrep icke Rosenbergs farhågor.
Vidblivande sin föresats hade emellertid kaptenen gått ur den dubbla striden och inom sig avsagt sig både den vackra hustrun och den vackra skonerten. Han vände sig till Birger och yttrade:
— Jag kan icke säga dig vad mitt hjärta känner av tacksamhet för ditt öppna förtroende; jag är för upprörd därtill. Det är blott till förnuftets kalla röst jag får lyssna, och den säger mig, att om det svider aldrig så mycket, måste jag avstå från den lycka du visat mig. Orsaken härtill kan blott vara en, den, att jag aldrig skulle förlika mig med höjden av min sällhet, emedan den icke är mitt eget verk.
— Din syn på saken delar jag ej! sade Birger tämligen kärvt. Jag vet blott, att när jag älskade — vilket jag gudskelov ännu gör — var det så, att jag hellre ville ha försakat livet än Erika. Din kärlek hör kanske till det klokare slaget, men då är det icke heller mycket bevänt med den.
— Icke mycket bevänt med den? återtog kaptenen upplågande. Jag ville önska det vore mindre, så behövde jag ej så mycken ansträngning att hålla mig på den väg, som jag vet är den rätta. Vi uttrycka våra känslor olika, fast de kanske i grund äro desamma. Om Gabriella bad mig om det omöjligaste, skulle jag likväl företaga det för att behaga henne. Jag har henne så outsägligt kär, att ej du varmare älskar din hustru än jag Gabriella.
140
