I detta enda ord uttalade Gabriella hela sitt oerfarna hjärtas oro.
— Du säger ingenting! återtog Gabriella och fäste nästan bedjande blickar på Erika.
— Kapten Rosenberg var tacksam för Birgers förslag, men han kunde icke antaga det, emedan galeasen är för liten för hans verksamhet.
En stark rodnad på Gabriellas kind tydde för den uppmärksamma Erika det tysta, men vältaliga språket av sårad självkänsla; och säkerligen var i denna stund förtrytelsen den övervägande rörelsen inom den unga flickans sinne. Då Rosenberg bestämt avslog att stanna kvar på Tistelön, visade han, att han icke satte värde på att vistas där; och man borde således varken söka övertala honom därtill eller visa hur smärtsamt hans avslag varit. Något ditåt tänkte Gabriella, men hennes ovänliga sinnesstämning ändrades litet, då Erika sade:
— Nästa år däremot, då Birger får skonerten färdig, kommer Rosenberg tillbaka. Det är så gott som avgjort, att han skall föra den. Och nu, Gabriella, torka bort tårarna och kom ihåg, att det icke är bra, att männen få se att vi äro svaga! En kvinna kan aldrig för tidigt vänja sig vid självbehärskning: den kommer oss alltid väl till pass och medför dessutom den fördelen att vi bli mera aktade och älskade genom att med lugn och tålamod bära försakelser, vilka kosta svåra strider även för männen, som böra vara starkare.
Utan att avvakta svar gick Erika ned; men då det högst sällan hände, att hon gav råd, ännu mindre predikade — ty Erika uppfostrade sin unga svägerska mest genom föredöme och handlingar — så gjorde dessa råd, då de någon gång inträffade, så mycket kraftigare verkan. Detta blev även nu fallet. Så snart Gabriella såg sig ensam, gick hon fram till spegeln, och hon häpnade själv över att några timmars oro så kunnat vanställa hennes ansikte.
