— Är du inte sömnig, Anton? frågade Gabriella, som i sin närvarande sinnesstämning helst ville vara ensam.
— Tag då åtminstone itu med något och sitt inte och se på mig!
— Varför inte det? Jag ser hellre på dig än på något annat: du gör mig aldrig ledsen.
— Ja, men du gör mig ledsen, Anton, om du ej tar ögonen ifrån mig.
— Tål du ej att se på, eller vill du icke unna någon annan den glädjen än kapten?
— Kapten — han bryr sig alldeles icke om mig! utbrast Gabriella och började verkligen likt ett retat barn att gråta ut sin smärta.
Tårar var något, som den veke Anton ej kunde uthärda; De framkallade alltid en medkänsla hos honom, och för att på sitt sätt trösta och förströ Gabriella började han att med sakta röst sjunga sin visa om Näcken — den älskade hon ju så mycket, och emedan han aldrig plägade sjunga inne i rummet, var det ett stort bevis på hans goda vilja och begär att trösta henne, då han nu gjorde det.
— Gråt icke, Ella, sade han, jag vill ej se det! Tårar har jag nog själv. Jag tycker ej om tårar. Annars borde jag gråta natt och dag, men jag sjunger i stället:
Jag är väl ingen riddare, fast eder synes så:
jag är den stackars Näcken i böljorna de blå,
i forsar och stridande strömmar.
Min boning, den ståndar allt under en bro,
där ingen kan gånga, ej heller kan ro
och ingen kan få hus över natten.
— Icke den, käre Anton! Du sjunger ju så sorgligt som
om du själv vore den klagande Näcken. Jag blir bara ängslig
av det där.
