få resa hem denna sommar, och vi ha ju icke så många månader dit; och sedan, vet bror, att om Mellberg här blir transporterad, så kunna vi vara tämligen säkra på att Arve får tjänsten. Bror minns ju vad han skrev därom sist.
— Nej, det har jag förlorat ur minnet. Syster kunde gärna läsa upp det för mig.
Fru Katrina började söka i sin vida kjortelsäck, där sonens sista brev alltid förvarades tills ett nytt kom. När detta var brutet, lades det gamla till sina föregångare i lönnlådan i salig fars skrivpulpet, där de vilade vid sidan av några lika dyrbara minnen, sådana som silkesduken, som fru Katrina bar, när Arnman med sitt frieri överraskade henne vid mjölsiktningen, en silhuett av salig far och några främmande mynt, på vilka han satte mycket stort värde. Emellertid hade, såsom vi nämnt, sista brevet alltid sin station i kjortelsäcken, och uppfiskades nu jämte glasögonen.
— Låt oss först ta oss en pris! sade fru Katrina och bjöd löjtnanten, i det hon fryntligt upplyfte locket på dosan.
Gubben Askenberg tog en väldig nypa ur fru Katrinas magasin, och under det han uppfriskade sig med några korn, läste gumman följande:
- Älskade mor!
Det är i dag min födelsedag, den tjugonde februari. För tjugufyra år sedan, vid den här tiden, tackade mina dyra föräldrar Gud för att han välsignat er med ett barn. Det blev ert enda, och hela er kärlek överflyttade ni på mig. Jag har alltid tyckt, att barn har en ansvarsfull plikt att gälda all den vård och ömhet, föräldrar ägna dem, men det barn, som är ensamt, förekommer mig ha ett fördubblat ansvar. Det har mottagit all den outsägliga kärlek och försakelse, som kunde ha räckt till på flera lotter: för detta enda ha alla dessa innerliga och trogna böner uppstigit, alla dessa varma tårar flutit. En son, som är ”den ende
152
