gratulerade mig. — Detta är från mamma, sade han, och pappa väntar vid frukostbordet! Jag öppnade min korg, och mor kan tänka, jag blev ej litet förvånad att finna ett helt dussin fina och präktiga skjortor från min patronessa. För att tillstå sanningen, kommo de väl till pass, och med hjärtat fullt av tacksamhet följde jag med Lars ned i salen, där tullförvaltaren och frun redan voro. Jag ämnade på bästa sätt uttrycka min tacksamhet, då frun avbröt mig med ett vänligt: — Låt oss ej tala om det, min käre Arnman! Det har alltid gjort mig ett nöje att betrakta Arnman såsom en av oss, och för det har han sig själv att tacka. Vad Lars beträffar, så stå vi särskilt i skuld hos Arnman för all den möda, han gjort sig med honom.
Under detta fruns tal, vilket, för att vara av henne, kunde anses såsom utmärkt vänskapligt, tyckte jag mig hos tullförvaltaren förnimma ett begär att i varje stund avbryta henne, och då hennes vältalighet slutligen stannade av sig själv, tog han pipan ur munnen och sade hjärtligt:
— Min kära gosse, du har nu över fyra år varit mitt enskilda biträde på tullkammarn, och det är tid på, att jag rättfärdigar det löfte, jag givit din mor, då jag föreslog att få dig hit, nämligen att sörja för din framtid. Du skall nu få välja antingen att på min bekostnad resa upp till Stockholm, där jag skall söka utverka dispens för dig att taga kameralexamen, så att du sedan kan kvarstanna vid tullkammarn, där du framdeles bör hoppas på någon mera fördelaktig befattning. Men vill du följa den bana, som din far gick, skall jag hjälpa dig till den första lediga tjänst av denna beskaffenhet som kan yppa sig, Kanske blir distriktet, som din fars efterträdare har, ledigt inom ett år eller par. Mannen får visst transport, och i den händelsen kan du lita på mitt löfte.
Mitt hjärta klappade av glädje vid denna utsikt till oberoende på den plats, som mest av alla är mig kär. Utan att
154
