Sida:Rosen på Tistelön 1942.djvu/172

Den här sidan har korrekturlästs

— Hur står det till, min bästa fru Karlmark? frågade jag, i det jag satte mig bredvid henne.

— Rätt illa, herr Arnman! svarade hon i djupt bedrövad ton. Det har någon tid varit ganska klent med arbetet. Sedan alla människor låtit sy det de vilja ha gjort till julen, är det fasligt fattigt på nyåret, och av det Josefina nu arbetat ha vi knappt haft salt och bröd. Tullförvalterskan är också en fru, som nästan aldrig kommer med sin söm utan vid den tiden, då hon vet, att vi i brist på arbete få ta vad hon vill ge.

Jag kunde ej avhålla mig att fråga vad frun låtit sy.

— Åjo, ett dussin fina skjortor med mycket arbete, och som de skulle vara färdiga till den bestämda tid, hon utsatt, måste min stackars flicka sträva både nätter och dagar — men Gud vet, att förtjänsten icke var stor. Vi vågade likväl icke vägra för att ej stöta oss med den krångliga frun, och följden blev den, att Josefina blivit sängliggande, så att jag nu sitter här ensam och rådlös i bedrövelsen.

Om jag i det ögonblicket fått träda fram till Josefinas säng, skulle jag säkert med hjärtat på läpparna ropat:

— Det är för min skull du arbetat, till dess du sjönk ned på sjuklägret, men jag vill också i stället arbeta för dig hela mitt liv igenom. Men nu gick det icke så, ty jag kunde naturligtvis ej slippa in i det inre rummet. Då jag åter kom hem, tackade jag Gud, att fresten icke trädde emot mig, ty säkert hade jag då begått en dårskap, vilken, med så vacker grund som helst, säkerligen blivit mig en källa till oro och ånger. Emellertid tröstade jag mig därmed, att jag gjorde vad jag förmådde. Jag sade nämligen, att tullförvaltaren själv skickat mig till henne med ett litet understöd, som han dock för ingen del ville, att fru Karlmark skulle omnämna för någon människa, ty han hade sina skäl att icke vilja ha det bekant.


156