— Ja, Gud välsigne honom, sade fru Katrina och vek samman brevet. Men nog skall jag, då han kommer hem, säga honom mina tankar rörande flickan. Det partiet behagar mig icke. Fru Karlmark är en hjärtans hederlig och beskedlig människa, och det tvivlar jag icke heller på att flickan är. Men det är ingen rutsch i det folket: de arbeta och arbeta, men det blir aldrig något med det, ty de förstå icke att ställa sig. Och så var modern, vilket Josefina också är, förskräckligt lättrörd och sorgsen till mods. Det är ett pjunkeri som de väl icke rå för och som jag icke heller klandrar, men nog önskar jag min Arve en frisk, kry och duktig hustru, som icke tar världen för tungt och ej lägger varje liten sorg på sinnet. Ty Arve må prata vad han vill om sitt medlidande, så kan det där, som nu är så rörande och vackert att se på avstånd, bli rätt besvärligt i dagliga livet — eller vad menar bror?
— Jag menar, att syster nog ser klart och råder till det bästa! svarade löjtnanten. Han fattade blott dunkelt den senare delen och hade redan alldeles glömt början.
Fru Katrina märkte med bekymmer den dagligen tilltagande svagheten, och då gubben nu önskade vila, ledsagade hon honom själv in i hans kammare, jämkade kudden i ordning, tände pipan och lämnade honom ej, förrän han erhållit alla de små bekvämligheter, varvid hon vant honom.
Sedan satte gumman Arnman sig till spinnrocken, lät Annika flytta sig närmare och under det hon utdrog den fina tråden, varav hon till nästa sommar skulle väva lakan åt sin käre Arve, småpratade hon med stolt tillfredsställelse för den gamla tjänarinnan om den tid, då deras ögonsten skulle återkomma, vilken stor och vacker karl han väl nu blivit och hur han icke älskade någon annan i världen än sin mor, gamle löjtnanten och den beskedliga Annika.
158
