— Vad skärgårdsmamsellerna ska få stora ögon, när di få sen! anmärkte Annika med en triumf nästan lika stor som moderns.
— Ja, när de få se honom! tillade fru Katrina. Men de ska slippa att få någon bit av min Arve: han skall skaffa sig en flicka, som är både fager och snäll, förmögen och god. Det finns ingen sådan här.
— Jo men! Di säger, att Haraldssons dotter, som di kallar rosa på Tistelön, ska vara så dejelig, att icke maken te'na finns på varken land eller strand.
— Öppna ej mun om det! svarade fru Katrina strävt. Kanske det är synd, men jag tål icke det där Tistelöherrskapet och det säger jag dig, Annika, tala aldrig om varken ros eller lilja, när som son min kommer hem — väck icke den björn, som sover!
Tjuguandra kapitlet.
Juni månads milda aftonfläktar susade genom de höga popplarna på kyrkogården i H. Vid en nyss igenkastad grav stod Arve Arnman och blickade med ett uttryck av innerlig smärta på den halvvissnade krans, som prydde den.
Arve stod denna afton vid en grav, åt vilken hans sinne offrade en gärd av saknad. Det var hans förtroligaste bekantskap i staden H., den fattiga fru Karlmark, som vilade under den lilla kullen, och vid bekymret för den moderlösa och ensamma Josefina sammanpressades Arves hjärta av oro. Fåfängt sökte han utgrunda något medel, varigenom han kunde vara den övergivna till väsentlig nytta.
Då Arve skrev det i föregående kapitel meddelade brevet, var det över Josefina han sörjde: hon var då sjuk.
