sikte mot ansikte fick se sin älsklige son, vars ena kind genom beröringen med spenaten fått en stor grön ros, medan den andra i bjärt kontrast lyste i en klar, röd färg.
— Men, Lars lille, vad är detta här för ofog … skall du icke låta spenaten vara till dess mamma kommer! Och vad i Guds namn har du gjort åt dig på ena kindbenet … sannerligen tror jag icke, att det är blod — kom hit och låt mig se!
Men Lars visade ingen lust därtill, utan framtog näsduken och började gnida de förrädiska tecknen av hans ännu brukliga syltburksvisitationer. Strimmorna voro dock för mycket intorkade att få bort utan vatten: de blevo kvar. Och nu kunde det icke undvikas, att mamma själv skulle taga hand om saken, då det befanns, att lille Lars, bara på skämt, råkat att förvilla sig i handkammaren, varifrån dessa lämningar av ingrodd körsbärssylt följde honom.
— Lars, sade hon och höjde sitt pekfinger, du är en riktig skälm! Tycker du, att det är likt något att så hushålla med mammas syltburkar? Gå genast och tvätta dig!
Lars skyndade bort, och då han försvunnit, yttrade frun: — Jag tycker om, att ungdomen leker: tids nog blir den trött på sina oskyldiga nöjen och fikar efter farligare.
Men efter detta lilla solsken kom likväl den utlovade stormbyn, kanske förmildrad men dock tillräckligt skarp att hos Arve väcka den önskan, att det snart måtte bli stiltje.
Sedan herr Brostedt efter måltiden bugat sig och Lars kysst sin mors hand, vinkade tullförvalterskan Arnman närmare.
Arve märkte genast på den förmildrade tonen, varmed den vanliga inledningen ”min käre Arnman!” uttalades, att frun denna gång skulle beträda det ömma, moderliga
162
