Men Annika släppte korgen och slog händerna tillsammans med det ljudliga utropet: — Herre, min skapare … Frun … Arve … herr Arve är här — sådan karl han blivit …!
Dörren från kammaren öppnades och gumman Arnman mottog sitt hjärtas älskling vid sitt av moderlig sällhet bävande bröst.
En lång stund — varunder Lars hade god tid att se sig omkring, att fingra på balsaminerna och oblygt från spegeln erövra en påfågelsfjäder att därmed pryda sin mössa — förgick innan den överlyckliga fru Katrina släppte sin upprörde son ur sina armar, och när hon slutligen gjorde det, varseblev hon till icke ringa förundran hans kamrat, utstyrd i hennes gamla kära påfågelsfjäder, som annars i alla tider haft plats över spegeln.
Lars bugade sig och väntade, att Arve skulle presentera honom.
— Lars har redan gjort sig hemmastadd på sitt vanliga sätt, ser jag! yttrade Arve och visade på fjädern. Mor ursäktar honom … Tullförvaltaren och frun ha anförtrott honom åt oss på ett par veckor, och jag är säker på att mor gärna tar emot oss bägge två.
— Kors är det tullförvaltarens son! Herregud — han är visst välkommen. Det vore önskligt, att herr Lars bara trivdes i vår tarvlighet … Men ni kan väl vara hungriga, och jag får i glädjen icke glömma er middag. Löjtnanten sover. Jag tror, att vi spara honom den kära överraskningen, tills han kommer in vid vår vanliga kaffetimme.
— Men vad i all världen ska vi egentligen taga oss till härute? frågade Lars, som redan började finna sin resa mindre rolig än han föreställt sig den.
— Taga oss till — vi skola fiska, fara på säljakt, skjuta sjöfåglar och ströva omkring bland klipporna. Du börjar
168
