väl inte ledsna innan du hunnit göra bekantskap med våra nöjen?
— Å, inte just det, men det är så underligt härute.
— Det ger sig nog, bara du blir van. Gå ut och se dig omkring på stranden — där ser du strax åtskilligt, som bör intressera en resande.
— Ja, det är visst något att se.
I detsamma återkom fru Arnman med en anrättning, som befanns värdig att upptaga hela hans uppmärksamhet. Han hade med halv förtvivlan berett sig på torkade rockor, kanske kokta krabbor eller något dylikt, men i stället kommo nu ett par stekta vildänder och en karott brynt potatis.
Lars' ögon ljusnade. — Min bästa fru Arnman, sade han till och med artigt och klappade den ärbara matronan om axlarna, jag trodde icke, att ni hade så pass härute bland era nakna berg. Gudskelov, jag får åtminstone äta!
Fru Katrina smålog, och det var icke utan en liten triumf hon yttrade: Det är nu ej så fasligt heller min unge herre — vi ha till och med pannkakor.
— Ack, så skönt! Jag älskar pannkakor … och mamma har skickat ett par syltburkar med — dem ska vi strax smaka på.
Men vid kaffebordet var den egentliga högtidstimmen. Det var i denna härliga, välsignade, alla gummors gudadryck, som gumman Arnman nu först, sittande i ro, hälsade sin älskling välkommen. Det var då hon äntligen hade tid att beundra huru han vuxit, huru rocken klädde honom och huru Vår Herre visst icke hade någon skam av hans ansikte, vilket var både vackert och gott. Och nu njöt hon även av att se gamle löjtnantens stora förtjusning vid återseendet av sin gudson.
Men Arve ägde knappt fattning nog att dölja den smär-
