ta och förvåning han erfor vid att se gubben Askenberg så avfallen, så åldrad och lutande mot graven.
— Jag ser vad du tänker, min gosse, sade löjtnanten, men bry dig ej om det! Världen går sin gilla gång: den unga stammen skjuter upp smäcker och rak som en stormast: den gamla lutar — en slutlig storm kastar kanske snart skräpet över bord. Men låt det vara! Vad säger du om din mor? Hon duger än, menar jag!
— Ja, mor har riktigt blivit yngre! Arve klappade hjärtligt de kära händer, som sysslade kring bordet.
— Gudskelov för hälsan! sade fru Katrina andäktigt och trugade, utan mycket prut, den andra kaffekoppen i Lars.
Efter kaffet satt Arve mellan löjtnanten och sin mor och förtäljde om alla de ting, som de önskade veta. Men slutligen kom även turen till honom att fråga, och sedan han inhämtat alla grannars levnadsomständigheter, med förändringen av födde eller döde, utbrast han hastigt: — Nå, men min ros, rosen på Tistelön — har mor ingenting hört om henne? Den här gången skall jag väl hålla mitt löfte och resa dit. Jag tänker, att det blivit en grann flicka av det vackra barnet.
Vid dessa ord mulnade gumman Arnman. — Kommer du ännu ihåg henne — jag trodde, att du längesedan glömt en sådan småsak.
— En vacker flicka är ingen småsak, min bästa mor! svarade Arve skämtande. Men jag märker nog, att mor bibehåller sitt gamla besynnerliga agg till tistelöborna.
— Nej min son, något agg hyser jag icke, men att jag just icke kan älska dem, det bör du ej undra på. Hade icke salig far i det herrans vädret nödgats ut och jaga efter de gemena lurendrejarna, så hade han kanske nu suttit i länstolen bredvid oss och rökt sin pipa. I övrigt döme Herren, som ser allt — men jag glömmer aldrig skadegläd-
170
