— Hur var det med den saken? frågade Arve intreserad. Skulle kaptenen fria till den vackra Gabriella?
— Ja, så sades det, men efter det ej vidare hördes av, har väl hinder mött på någondera sidan. Flickan är ju dessutom bara barnet ännu.
Om aftonen, sedan Arve lagt sig, var det honom omöjligt att få tankarna från Tistelöns ros. Hans nyss dämpade lust att återse henne vaknade på nytt, men förgäves funderade han på medel att uppfylla sin önskan.
Andra dagen upptogs av besök hos grannarna, dit han åtföljdes av Lars, vilken i sitt liv aldrig kunde begripa hur Arve kunde sitta i fiskarstugorna och prata än med en gammal gubbe, vars skrynkliga, darrande hand knöt på en not, än hos en gumma, vilken sittande på spiskanten, stekte läfsor på hällen, eller med de unga hustrurna, som ansade redskapen, och så åter med de brunstekta barnungarna, vilka lågo och solade sig på klipporna i sällskap med rockor och torsk.
På Lars' trötta gäspningar gav Arve icke akt, utan fortsatte sin väg, vänlig och tillgänglig för alla, i synnerhet mot barnen, vilka han överallt trakterade med nötter och fikon, som han hade i en stor påse. Och hans eget goda och solskensvarma ansikte som strålade av glädje, då han såg de små vildarna komma springande från fisklägets alla kanter för att klättra upp till den stora flata berghällen, där han stannat för att utdela sina gåvor.
Liksom förut gubbarna och gummorna fått fröjda sig åt en i tysthet framräckt rulle tobak eller ett litet snuspaket, så fröjdades barnen omkring den vänlige utdelaren fast oändligt högljuddare. Det var ett stoj, en glädje utan ända, där de på alla fyra krälade omkring för att uppsnappa det nedfallna, som icke heller var så litet.
— Låt mig också få några! sade Lars, grep en handfull nötter och kastade dem endast av pojkaktig obetänksamhet, ej av elakhet, bland stenarna, som från den branta
172
