historier, vilka Lars slukade nästan med lika god aptit som en hummer, en vildand eller något dylikt av hans mest älskade läckerheter. Kortligen: efter de första åtta dagarna fann Lars, att man levde bra ute på det ensliga fiskläget, och en resa till Marstrand, där han fick bese fästningen och fångarna, fullkomnade hans belåtenhet.
På hemvägen från Marstrandsfärden kände sig Arve åter antastad av den lede frestaren. Oupphörligt vilade hans blick på de klippor, mellan vilka Tistelön låg inbäddad. Tillfället var gynnsamt: det skulle troligen icke mera erbjuda sig — och kunde han icke så gärna begagna det som att låta det gå sig ur händerna? Mor finge aldrig erfara det i sig själv så oskyldiga besöket, ty nog kunde Lars tiga.
Arve hann ej längre i sin tankegång, förrän en känsla av blygsel erinrade honom, att han genom denna handling skulle giva den åt hans vård anförtrodde gossen det sämsta exempel. Lars hade hört samtalet mellan honom och modern och visste hur mycket fru Katrina skulle misstycka, om Marstrandsresan gav anledning till främjande av en förtrolighet, som hon så påtagligen ville avstyrka. Dessutom — att bedja Lars tiga!
Om den hederliga fru Arnman vetat huru det hängt på ett hårstrå med hennes käre sons landning vid den farliga Tistelön, följaktligen även med hans lydnad, då hade hon säkerligen i en brinnande bön tackat Gud för att han i Lars sänt henne en slags skyddsängel. Gumman Arnman trodde på aningar, och hon kunde icke få ur sitt huvud, att den stora avoghet, den djupa ovilja, som hon emot sitt bättre vetande närde mot Haraldssons, hade sin grund i någon hemlig orsak, som hon ej ens för sig själv ville tyda. Men att den fanns, därom var hon lika säker som att hon av allt hjärta fruktade, att hennes Arve skulle komma i någon närmare beröring med de förhatliga människorna.
174
