Ännu hade intet tillfälle yppat sig för Arve att tala med sin mor om det förslag han gjort Josefina, men en aftonstund, då Lars satt inne hos löjtnanten och spelade en tolva med denne, begagnade han sig av tillfället, skildrade Josefinas värnlösa ställning och framkom slutligen med underrättelsen, att han vågat giva den olyckliga flickan hopp att hos hans kära, goda mor finna en fristad.
— Bevara mig barn, vad tänker du på — vad menar du hon vunne vid att vara här? Och sedan, har du besinnat om vi äro i tillfälle ett göra en sådan gärning. Gud vet, att jag undandrar mig ej, när jag förmår uträtta något gudi behagligt, men i det här fallet tycker jag, att du räknat på ungdomens vanliga sätt: Kommer dag, kommer råd! Det bär sig icke att låta förnuftet tiga och hjärtat råda.
— Vi äro ju icke så fattiga! invände Arve, vilken denna gång föresatt sig att driva sin önskan igenom. Dessutom, mor, är Josefina arbetsam som myran. Då mor icke har något angeläget att ge henne göra, kan hon sy kläder. När maten lagas till tre, räcker den nog till den fjärde. Josefina är hemma i konsten att spara, och vad hon finner här kan kallas välstånd i jämförelse med det, varvid hon är van.
— Ja, ja, detta är allt gott och väl, men ej särdeles väl betänkt, min käre Arve! Och, för att vara uppriktig … Fru Katrina blev likväl icke alldeles uppriktig: hon avbröt sig själv, emedan hon ej fått tillräckligt rådrum att överlägga huruvida hon gjorde rätt i att öppet yttra sina egentliga betänkligheter.
Men Arve skyndade att fylla i meningen. — Mor tänker, att jag är kär i Josefina och därför vill ha henne i skydd här till dess jag blir karl att gifta mig; vidare att flickan är för fattig — och det är hela orsaken att min goda, kära mor för första gången ser svårigheter vid en god gärning.
Detta var nu alldeles att slå huvudet på spiken. Fru
