Sedan han en kvart varit ombord och på möjligast bästa sätt ordnat sig för resan, kom Arve med sin mor.
Det är väl inte värt att jag går upp och stör dem, tänkte Lars, men jag kan ändå oförmärkt se på deras avsked. Vad de hålla av varandra! Hon är ju så god, den fru Arnman — jag har aldrig känt en sådan rar gumma. Nej, jag måste upp och omfamna henne! Och så sprang han åter upp på bryggan och slöt fru Katrina med en väldig tryckning i sina armar.
— Gud välsigne Lars! sade den i sin själ hjärtligt rörda matronan. Måtte Lars alltid bli för sin mor vad min Arve är för mig — jag önskar henne intet bättre.
— Jag vill försöka! Lars var som en pil åter nere i båten, dit han inom några ögonblick följdes av Arve, vilken tyst, med blicken riktad mot den snart försvinnande stranden, ännu en gång svängde hatten till en slutlig avskedshälsning.
Tjugufjärde kapitlet.
En skön, sval afton mot slutet av sommaren satt Gabriella vid sitt öppna kammarfönster och betraktade hur fullmånens glänsande strålar lekte med den vindstilla havsytan. Några halvbrustna ljud darrade emallanåt långt borta över vattnet, och Gabriella tyckte sig igenkänna Antons röst. Den sjuklige enslingen vaggade med sin lilla farkost under en annan sida av ön, men hans vanliga klagande sång: — Jag är väl ingen riddare, fast eder synes så! ljöd över till Gabriella, där hon, lutad mot fönsterkarmen, uppfångade de orediga tonerna och sakta upprepade den följande raden: — Jag är den stackars näcken.
178
